social distansiering
Jaha mina vänner. Är det ens lönt att prata om allt det här året inte blev? Jag som såg fram emot 25 till höjder jag skrattar åt idag. Längtade till en vår och att köpa min första bostadsrätt i stockholm. Fick lkånelöfte och gick på visningar. Längtade efter första glaset bubbel på en utservering med Katta och Schmidt. Såg fram emot sommarens alla tillställningar och flytta in i ett nytt hem, mitt hem.
istället fick jag flytta bort från vasastan och hem till mamma. det var kanske inte riktigt med på planen som 25-åring ska jag väl ändå erkänna. istället kämpar vi på jobbet med de få timmarna om dagen vi får, när min heltidsanställning gått till 20%. vad framtiden hamnar får vi se för det är ingen som vet. ingen vet någonting känns det som.
samtidigt har jag fått oändligt mycket mer tid, såklart. och det är ju få förunnat. jag har bakat eget bröd, gjort rabarberlemonad, testat nya recept, gjort egen pasta, köpt hem hela clas ohlson och börjat måla tavlor, skapat ljusstakar i lera som jag döpt till artilleriet 699kr. tid.
det som alltid sagts vara det mest värdefulla vi har känns många dagar som ett straff för jag har inte valt det själv. hade jag kunnat gå till jobbet hade jag gjort det. hade jag kunnat behålla min lägenhet även med sänkt lön hade jag gjort det.
men jag har börjat läsa. rensat ut gammal skit och tyvärr även skapat en eldsvåga i ugnen. DET var ångest kan jag säga er, och då hamnar min permittering långt ner på listan över saker som är jobbiga. för den riktiga anledningen till att det känns jobbigt är ju för att allting annars var så bra. i min stad med mina vänner med mitt jobb som jag gillade så mycket. jag hade ju ingenting att klaga på.
tänkte att jag ville skriva lite för att minnas den här tiden men samtidigt - kommer man någonsin glömma? om jag får gå in i min hobby-spådam så tror jag på att den här tiden kommer föra människor lite närmare varandra. att den här typiska svenskheten med att inte prata med främlingar försvinner litegrannn, hoppas vi inte på det?
jag har köpt ny film till min analoga pärla och tänkte börja fotografera igen. blir väl mest natur kan jag tro, då vi faktiskt inte ska umgås i onödan. det och måleriet blir mina karantänprioriteringar. sen bara försöka hålla mig flytande, så får vi se vart vinden tar oss.
Jag känner med dig. Och jag känner igen mig i dig. Jag har också drabbats. Och nej, jag tror aldrig man kommer glömma. Att få tidens gåva på bekostnad av mitt arbete var inte lika skönt. För jag är ju inte "ledig" då...