dansen före döden

 
adele:. t u r n i n g   t a b l e s
när kommer tidpunkten man erkänner att man drunknar. sakta men säkert faller bort. 
  jag går runt på samma gator, i timmar kan jag gå runt samma kvarter jag gått på sedan jag slutade krypa. kan vandra utan att se och ändå komma fram. men det är inte samma sak längre. allting är annorlunda. det ler inte längre, det känns inte i magen. solen värmer inte upp min kropp. jag orkar inte bära mig själv. allting jag är har bara försvunnit och jag har ingenting att fylla tomrummet med, och jag förstod nog inte ens själv hur ensam jag är förrän jag började skriva detta med tårar på kinderna. 

 när jag satt hulkandes på en ungdomsmottagning för att jag orkar inte längre. ett jag behöver hjälp men inget svar för det finns inga tider. en vårdcentral. 25 ångestdämpande tabletter och ett vi hörs. ett skärsår senare blir snabbt ett till. igen. 
 
ligger i sängen med klappande hjärta och kan inte sova. är så trött så trött så trött men somnar aldrig. klockan blir 1, 2, 3, 4, 5 innan jag lyckas lugna mig själv. sån huvudvärk att jag tror jag svimmar snart. varje natt. varje morgon. varje dag. försöker gå någonstans men hela världen snurrar omrking mig och jag får ta ett djupt andetag för att inte snubbla. 
 
ett "är du ens på jobbet längre?" nej för jag kan inte. för allt jag är är ångest och är andra i närheten går all min tankeverksamhet åt att dölja den så den inte ska synas i mina ögon eller i hur jag rör mig. plötsligt har det gått fem månader och inga trådar har lösts upp. ingen som hjälpt mig hantera min ångest eller ens försökt lyssna på den och i tankarna är jag återigen 15 år med fyra rakblad i väskan på väg till skolan. sakta men säkert, faller bort.

fem år senare. jag är stark nog att stå emot, det har jag ju gjort så länge nu. aldrig ska jag visa någonting för någon som vet att jag inte alls är stark. för min ångest syns inte längre och länge har den lämnat mig ifred. men när kommer tidpunkten man erkänner att man drunknar igen. sakta men säkert, faller bort?