7 juni 2015

ø

thailand -15

 
 
jag kan egentligen inte alls sätta ord på vad det är som är så svårt med att vara hemma, men i samma stund jag fick jobb var det som att det just slog mig att jag inte kommer åka tillbaka. att jag inte kommer träffa 'mina barn' mer. att 'mina barn' snart kommer vara någon annans barn och att jag någonstans inom mig inte på långa vägar är redo att börja om här hemma ännu  t r o t s  att jag måste. det borde ju bli lättare för varje dag som går men jag saknar det bara mer och mer och mer och mer och hallå jag går ju under här??
 
inte trodde väl jag att jag skulle lämna en så stor del av mig själv bakom mig när jag steg ombord på planet till Abu Dhabi den 18 maj 2015. 
 
 
för inte är det ju så att jag är olycklig här, eller inte är glad att få träffa familj och vänner igen. det kanske är det som gör det så himla komplext - det där med att behöva vara glad och ledsen på samma gång? att varje gång jag träffar någon för första gången blir det en väldigt massa frågor och jag förstår ju verkligen det, det är ju egentligen bara kul, men jag vill inte prata dåtid om det ännu. jag vill inte vara post-thailand jag vill ju bara vara där hur kan det vara så mycket begärt...  
 
det är så mycket pepp och tips och prat om att lämna men varför var det inte någon som förberedde en på hur det skulle vara att återvända när det har varit det allra svåraste? utan att märka av det lämnade jag kvar mer av mig själv än jag klarar att fortsätta framåt utan. 
 
kan det bara sluta göra så himla ont??
 
 
 
♬♪: 😩😞
 
 
 
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress